Modul 4

Till denna modul har jag kikat på en del olika projekt för att inkludera människor i det digitala samhället. Det första jag kikat på är projektet ”ett internet för alla-projekt” i Norrtälje genomfördes av TioHundraförvaltningen och finansiären Stiftelsen för Internetinfrastruktur (.SE). Syftet var att nå de äldre som inte hade tillgång, eller begränsad tillgång till internet. Deras huvudmålgrupp var därför uppdelad i två kategorier. De äldre på äldreboende och de äldre som bor ute i landsbygden där bredband av olika anledningar inte finns. Enligt projektrapporten innefattades ca 6000 personer inom målgruppen varav 700 av dem fanns på äldreboende/särskilt boende.
Genom att försöka nå denna målgrupp ville man öka användandet av internet för dem. Men tanken med projektet var också att lära av försöket för att undersöka hur man integrerar målgruppen på effektivast sätt in i det digitala samhället. Denna lärdom är viktig inte minst för att projektet ska kunna generera nya hållbara projekt och fler engagemang i samma syfte.
Det viktigaste i projekt som dessa är uppenbarligen personalen. De är nyckelpersonerna som ska få projektet att leva. I detta projekt rekryterade man genom lokala studieförbund, medborgarskolan, ABF Sensus och Studiefrämjandet. När ett femtiotal ideella handledare anmält sitt intresse fick de sedan en 5 dagars utbildning och det visade sig fungera bra.
Överlag visade sig projektet ha fått mycket god kritik av kursdeltagarna men det visade sig samtidigt att ökningen av användandet av internet inte ökade så påtagligt. Detta troligtvis därför att de flesta av deltagarna har haft tillgång till internet sedan tidigare. Det visade sig också att de olika kunskapsnivåerna gjorde det svårt för handledarna att tillgodose alla kursdeltagares behov. Det krävdes förmodligen fler än de 8 tillfällen som fanns att tillgå deltagarna. Dessvärre visade det sig att grovt räknat så anser en tredjedel av de som gick utbildningen inte anser sig ha fått sina behov tillgodosedda.
Det andra projektet jag tittade på var ett projekt i Värmdö kommun som riktade sig till 15-25åringar utan tidigare erfarenhet av digitala miljöer. Huvudgruppen bestod av unga människor från utomnordiska länder men också ungdomar med psykosociala problem. Projektet gick ut på att stärka dessa ungdomars självförtroende nä det kom till att vistas i det digitala rummet och lära sig mer om hur en sådan utbildning kan/ska gå till. Dessvärre visade det sig att både ungdomarnas bristande språkkunskaper och sociala svårigheter ställde till problem för utbildningen. Istället för att nå vissa konkreta uppsatta mål så menar projektledarna på att målet snarare var resan. Med det menade man nog att det viktigaste inte längre var att alla eleverna blev examinerade, utan att man skapade en trygg och inspirerande miljö där ungdomarna fick träffas och interagera med varandra i en datoriserad miljö. På sätt kan man ändå säga att projektet var lyckat.
Jag har också lät om gymnasiesatsningen "det digitala rummet" där man valt att tänka helt utanför de traditionella ramarna för hur skolverksamhet ska drivas. De har inte bara låtit datorerna komma in i klassrummet utan gjort dem helt centrala i de flesta ämnen. Jag tror detta är en otroligt klok satsning då jag vet av egen erfarenhet att det finns så många elever där ute som har kapaciteten att komma hur långt som helst i skolan. Dessa ungdomar är kreativa och engagerade men bara sålänge det angår något som intresserar dem. Att lära sig via datorspelande och i digitala miljöer tror jag inte bara är effektivt, jag tror också att det är det enda som fungerar. Det är samma ungdomar som hellre sitter uppe hela nätterna och spelar WOW och skolkar hela nästa skoldag för att det är skittråkigt att gå dit. Men här har man vänt på steken och låter dem få röra sig i sin naturliga (digitala) miljö på skoltid. Enligt utvärderingarna av skolans elever visar det sig att det förekommer i princip ingen ogiltig frånvaro alls. Detta måste betyda att eleverna tycker att det är KUL att gå till skolan och man lär sig som bäst när man har roligt på vägen.
Kikade även på Ken Robinson föreläsningsvideo http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U&feature=player_embedded där an förklarar med vad han anser skolan behöver göra för att klara av att ta hand om alla olika individers kompetens och kreativitet. Jag satt helt fängslad i 11 minuter och höll med om varenda detalj. Vi måste inse att skolsystemet vi har idag är ett förlegat skolsystem anpassat för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Vi måste se till alla olika individers färdigheter och ta tillvara på dem. Skolan idag har en tendens att likrikta alla elever men detta dödar kreativitet och nytänkande. Jag hoppas att fler skolor liknande ESS-Skolan "det digitala rummet" startas upp och samhället/politiker vågar satsa på dessa lösningar utan att förkasta det och kalla det "flumskola".
Tittade också på Ellen Helspers föreläsning angående utmaningarna kring inkludering av människor i det digitala rummet. Hon menar på att det är en ny typ av människor som inte är inkluderade år 2012 än det var för 6-7 år sedan. De som står utanför det digitala samhället idag är inte bara inte intresserade, de säger samtidigt att de inte har råd/tid/tillgång. Hon berättar också skillnaden mellan push och pull strategier från samhällets sida för att integrera människor i det digitala rummet. Push-strategin går i korthet ut på att samhället ser till att dess tjänster är "digital by default" där det bara går att utnyttja deras tjänster digitalt och inga andra analoga alternativ finns. Detta innebär att folk tvingas (pushed) att använda dessa tjänster. Detta skapar dock dolda kostnader då utbildningar behövs för dessa människor. Samtidigt visar det sig att ofta använder dessa digitalt inkompetenta människor "proxy-users" som utför deras tjänster åt dem, detta kan vara till exempel en vän eller familjemedlem. Pull-strategi är snarare att föredra isåfall. Då utgår man från vad användaren har för utgångspunkter och behov och utgår därutefter.