Modul 4

Till denna modul har jag kikat på en del olika projekt för att inkludera människor i det digitala samhället. Det första jag kikat på är projektet ”ett internet för alla-projekt” i Norrtälje genomfördes av TioHundraförvaltningen och finansiären Stiftelsen för Internetinfrastruktur (.SE). Syftet var att nå de äldre som inte hade tillgång, eller begränsad tillgång till internet. Deras huvudmålgrupp var därför uppdelad i två kategorier. De äldre på äldreboende och de äldre som bor ute i landsbygden där bredband av olika anledningar inte finns. Enligt projektrapporten innefattades ca 6000 personer inom målgruppen varav 700 av dem fanns på äldreboende/särskilt boende.
Genom att försöka nå denna målgrupp ville man öka användandet av internet för dem. Men tanken med projektet var också att lära av försöket för att undersöka hur man integrerar målgruppen på effektivast sätt in i det digitala samhället. Denna lärdom är viktig inte minst för att projektet ska kunna generera nya hållbara projekt och fler engagemang i samma syfte.
Det viktigaste i projekt som dessa är uppenbarligen personalen. De är nyckelpersonerna som ska få projektet att leva. I detta projekt rekryterade man genom lokala studieförbund, medborgarskolan, ABF Sensus och Studiefrämjandet. När ett femtiotal ideella handledare anmält sitt intresse fick de sedan en 5 dagars utbildning och det visade sig fungera bra.
Överlag visade sig projektet ha fått mycket god kritik av kursdeltagarna men det visade sig samtidigt att ökningen av användandet av internet inte ökade så påtagligt. Detta troligtvis därför att de flesta av deltagarna har haft tillgång till internet sedan tidigare. Det visade sig också att de olika kunskapsnivåerna gjorde det svårt för handledarna att tillgodose alla kursdeltagares behov. Det krävdes förmodligen fler än de 8 tillfällen som fanns att tillgå deltagarna. Dessvärre visade det sig att grovt räknat så anser en tredjedel av de som gick utbildningen inte anser sig ha fått sina behov tillgodosedda.
Det andra projektet jag tittade på var ett projekt i Värmdö kommun som riktade sig till 15-25åringar utan tidigare erfarenhet av digitala miljöer. Huvudgruppen bestod av unga människor från utomnordiska länder men också ungdomar med psykosociala problem. Projektet gick ut på att stärka dessa ungdomars självförtroende nä det kom till att vistas i det digitala rummet och lära sig mer om hur en sådan utbildning kan/ska gå till. Dessvärre visade det sig att både ungdomarnas bristande språkkunskaper och sociala svårigheter ställde till problem för utbildningen. Istället för att nå vissa konkreta uppsatta mål så menar projektledarna på att målet snarare var resan. Med det menade man nog att det viktigaste inte längre var att alla eleverna blev examinerade, utan att man skapade en trygg och inspirerande miljö där ungdomarna fick träffas och interagera med varandra i en datoriserad miljö. På sätt kan man ändå säga att projektet var lyckat.
Jag har också lät om gymnasiesatsningen "det digitala rummet" där man valt att tänka helt utanför de traditionella ramarna för hur skolverksamhet ska drivas. De har inte bara låtit datorerna komma in i klassrummet utan gjort dem helt centrala i de flesta ämnen. Jag tror detta är en otroligt klok satsning då jag vet av egen erfarenhet att det finns så många elever där ute som har kapaciteten att komma hur långt som helst i skolan. Dessa ungdomar är kreativa och engagerade men bara sålänge det angår något som intresserar dem. Att lära sig via datorspelande och i digitala miljöer tror jag inte bara är effektivt, jag tror också att det är det enda som fungerar. Det är samma ungdomar som hellre sitter uppe hela nätterna och spelar WOW och skolkar hela nästa skoldag för att det är skittråkigt att gå dit. Men här har man vänt på steken och låter dem få röra sig i sin naturliga (digitala) miljö på skoltid. Enligt utvärderingarna av skolans elever visar det sig att det förekommer i princip ingen ogiltig frånvaro alls. Detta måste betyda att eleverna tycker att det är KUL att gå till skolan och man lär sig som bäst när man har roligt på vägen.
Kikade även på Ken Robinson föreläsningsvideo http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U&feature=player_embedded där an förklarar med vad han anser skolan behöver göra för att klara av att ta hand om alla olika individers kompetens och kreativitet. Jag satt helt fängslad i 11 minuter och höll med om varenda detalj. Vi måste inse att skolsystemet vi har idag är ett förlegat skolsystem anpassat för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Vi måste se till alla olika individers färdigheter och ta tillvara på dem. Skolan idag har en tendens att likrikta alla elever men detta dödar kreativitet och nytänkande. Jag hoppas att fler skolor liknande ESS-Skolan "det digitala rummet" startas upp och samhället/politiker vågar satsa på dessa lösningar utan att förkasta det och kalla det "flumskola".
Tittade också på Ellen Helspers föreläsning angående utmaningarna kring inkludering av människor i det digitala rummet. Hon menar på att det är en ny typ av människor som inte är inkluderade år 2012 än det var för 6-7 år sedan. De som står utanför det digitala samhället idag är inte bara inte intresserade, de säger samtidigt att de inte har råd/tid/tillgång. Hon berättar också skillnaden mellan push och pull strategier från samhällets sida för att integrera människor i det digitala rummet. Push-strategin går i korthet ut på att samhället ser till att dess tjänster är "digital by default" där det bara går att utnyttja deras tjänster digitalt och inga andra analoga alternativ finns. Detta innebär att folk tvingas (pushed) att använda dessa tjänster. Detta skapar dock dolda kostnader då utbildningar behövs för dessa människor. Samtidigt visar det sig att ofta använder dessa digitalt inkompetenta människor "proxy-users" som utför deras tjänster åt dem, detta kan vara till exempel en vän eller familjemedlem. Pull-strategi är snarare att föredra isåfall. Då utgår man från vad användaren har för utgångspunkter och behov och utgår därutefter.

moment 3

Den tredje modulen har bland annat berört en modell som kallas diffusion of innovations och den handlar om hur människor tar till sig ny teknik och nya innovationer. Till att börja med kan man som individ själv välja att börja använda en ny teknik det är även möjligt att man kollektivt tar ett beslut om det eller blir påtvingad av någon/några med högre makt. Processen att ta till sig nya innovationer kan således delas in i fem olika steg.

Det första steget kallas ”knowledge” och har och göra med att personen blir exponerad av innovationen men han/hon har ingen kunskap eller förståelse för den. Nästa steg kallas för ”persuation”. I detta stadie blir personen intreserad av innovationen och söker själv upp information om den. Efter detta kommer ”the decision”. Då tar personen i fråga ett beslut där han/hon väger för och nackdelar med att använda innovationen och därefter tar ett beslut om att antingen använda den eller strunta i den. Sedan kommer stadiet kallat ”inplementation”, nu använder personen innovationen och avgör därefter hur mycket den faktiskt hjälper honom/henne och hur användbar den var. Till sist kommer man till ”confirmation” där personen tillslut avgör om hon/han kommer fortsätta använda den nya innovationen eller om han/hon ska släppa den på grund av att den inte levde upp till förväntningarna. Detta är en process som alla går igenom när man tar till sig ny teknik, med undantag givetvis för när man blir påtvingad tekniken utifrån.

Det är också så att det finns en viss ”kritisk massa” som måste börja använda innovationen för att den ska börja sprida sig av sig själv. Alltså en viss procentandel av en social grupp av människor bör ha tagit till sig innovationen för att den ska förankra sig hos resten av gruppen. För att kunna nå denna kritiska punkt i antal användare finns det några strategier. Bland annat kan man se till att det är många i socialt höga positioner i gruppen som använder innovationen. Detta kan vara kändisar eller idrottsstjärnor. Ett annat sätt är att implementera innovationen hos dem som är öppna för nya saker och belöna ett tidigt accepterande väl.

Det finns enligt Rodgers modell fem olika typer av människor när det kommer till att ta åt sig ny teknik/innovationer. Innovators (2.5%) är dem första att ta till sig tekniken, de är riskvilliga, unga, hög social och ekonomisk standard och mycket kontakt med likasinnade. Sedan kommer ”early adopters” (13.5%) som är näst snabbast med att till sig tekniken. Dessa är högst upp på den sociala skalan bland människor och fungerar också som opinionsbildare. Efter dessa kommer ”early majority” (34%) och det är den tidiga stora massan som för det mesta lyssnar på ”the early adopters”. Näst sist att ta åt sig av tekniken är ”late majority” (34%) som man skulle kunna säga är dem som skaffar tekniken när alla andra redan gjort det. De är inte riskbenägna och har ganska skeptisk syn på nya saker. Samtidigt är de lågutbildade, lägre ner på den sociala skalan och har inte så stort inflytande på andra heller för den delen. Sist att ta åt sig av ny teknik är the ”laggards” (16%). Denna lilla grupp människor är oftast också dem lågutbildade, och har det sämre socioekonomiskt. Denna grupp tenderar oftast att vara konservativ och är vanligast bland äldre.

Rodgers hävdar att denna grupp har väldigt litet inflytande på andra och på folkopinionen men jag är inte helt redo att hålla med om detta. I alla fall när det kommer till nya idéer. Ibland kan en liten bakåtsträvande grupp vara dem som låter eller protesterar mest. Se bara på klimatskeptikerna. Klimatdebatten är förvisso ingen teknik utan mer en fråga om huruvida man erkänner att det är människan som påverkat klimatuppvärmningen av jorden. Det är en extremt liten del av världens klimatforskare som påstår att klimatuppvärmningen inte har med människan att göra, ändå ställs dem mot den absoluta majoriteten av forskare och dess argument som ett (ibland) lika tungt alternativ. Med det menar jag att ofta kan det vara dem som motsätter sig det som nästan alla redan accepterat som låter högst. Laggards kan vara ett litet fåtal bittra gubbar men de kan vara lik så duktiga på att skriva massor av insändare och debattera för att den stora massan är hjärntvättad.
Många av dessa laggards är som sagt de äldre och jag kan tro att när det kommer till att ta till sig av ny teknik kan man göra denna grupp människor till en liten del av spannet genom utbildning och information. Ofta är det för att man inte förstått de positiva bitarna med en innovation som gör att man är skeptisk till den. Ett bra initiativ är SeniorNet som ger seniorer möjlighet att prova på IT och stimulera deras intresse för datorer. Detta genom att anordna kurser och organisera möten och klubbar. Utbildning på SFI kan vara en del i att involvera även invandrare i digitala samhället. Även folkhögskolan och Abdulkader Habibs projekt är bra för den digitala inkluderingen. Även folkbildningskampanjer som raceonline och ITK-lyftet som digidel anordnade är viktiga för att människor ska bli mer involverade i det digitala samhället. Forskning inom ämnet är givetvis viktigt för oss som vill förstå fenomenet med digital inkludering/exkludering så till exempel .SE’s rapporter är väldigt bra i dessa sammanhang.

Moment 2

Till moment 2 har jag kikat på en hel del youtubevideos. Bland annat har jag lyssnat på professorn Mike Wesch som studerat vårt onlinebeteende ur ett ”nät-etnografiskt” perspektiv. Han har tittat mycket på hur vi beter oss när vi kommenterar och lägger upp youtubefilmer online. Det nya användardrivna och användarvänliga Web 2.0 som idag gör det möjligt för vem som hels att inte bara ta del av information, utan också dela med sig av information som text, ljud, film och bilder utan att man har några som helst kunskaper om programmering. Detta har öppnat otroliga möjligheter för oss alla användare men har också medfört problem med autenticitet. När vemsomhelst kan utge sig för att vara vemsomhelst på nätet och när människor har möjligheten att vara anonyma, så finns det risk att trovärdigheten försvinner. Dessutom verkar det som att människor har en tendens att spåra ur och bete sig som ”näthatare” när dem är anonyma. Kanske pågrund av att det är lättare att säga otrevliga saker till någon annan via ett livlöst och omänskligt medium som en webcam eller via ett textfält.

Web 2.0 tyckte jag bäst föklarades av Christoffer Barnatt i hans video ”explaing web2.0” på http://www.youtube.com/watch?v=7BAXvFdMBWw Jag har förstått det som att web 2.0 kan förklaras som en helhet som kan delas upp i tre delar. En del är kommunikation emellan människor via nätet. Den andra är kommunikationen mellan användare och mjukvara. Den tredje är kommunikation och synkronisering mellan två eller flera mjukvaror/databaser online. Professor Tim O’Reilly understryker i sin definition av web 2.0 att det är användarna själva som skapar värdet i plattformen. Det vill säga att ju fler som använder applikationen/plattformen desto bättre blir den. Ett exempel på det är att facebook inte är speciellt värt att använda om det inte finns andra användare. Det är du själv och alla andra användare och vänner som skapar sidan så att den är användbar och intressant. Detsamma gäller tillexempel youtube, blogspot och twitter. Dessa sidor kallas oftast för sociala medier och bygger på att användarna själva bygger på med information och interagerar på en och samma plattform. Men web 2.0 slutar inte där, eftersom man kan göra ”mashups” där information från en sida eller databas kan implementeras i en helt annan databas. Ett exempel på detta är när eniro använder sig av satellitbilder från googleearth på sina egna kartor, och därefter markerar ut företag med länkar och kontaktuppgifter direkt på kartan.

De nya sociala medierna och web 2.0 gör att vi alla blir sammankopplade med varandra, idéer sprids snabbare och det fria öppna samtalet blir offentligt och lättåtkomligt. Jag tror och hoppas att det kommer fortsätta på detta vis och att länder som Kina öppnar upp för mer yttrandefrihet och kritiska samtal på internet. Storbritaniens förslag att regeringen ska kunna stänga ner facebook och twitter och inrätta digitala undantagstillstånd tror jag är enorma steg bakåt i vår e-demokrati. Självklart blir stater oroliga när de ser vilken effekt sociala medier kan ha på politiken. Den arabiska våren sägs ha byggt mycket på att information spridits via internet. Även här i Sverige finns exempel. Direkt efter riksdagsvalet år 2010 i Sverige uppmanade en 17årig tjej på facebook till en manifestation mot rasism och SD. Under natten och nästa dag spred människor hennes ”event” och dagen därpå anslöt sig flera tusentals människor för demonstration på sergelstorg. Utan sociala medier hade det aldrig gått att mobilisera en demonstration så snabbt.

Samtalen med Tomas Ohlin var i detta sammanhang mycket givande att lyssna på eftersom de sammanfattade lite av alla de olika delar som vi läst hittills. Han pratar bland annat en del om de olika stegen som följer vid en naturlig digital inkludering. Han menar på att vi i Sverige är bra på att tillgodogöra oss tekniken, och relativt duktiga på att hantera den och ta till oss information. Nästa steg i denna inkludering är att skapa dialog och diskussion mellan människor. Den deliberativa delen börjar arta sig men vi är fortfarande dåliga att se till att vi (användare) också har ett inflytande och kan vara med och påverka i t ex politiska processer.

Samtidigt är det ändå ett passivt medborgarinflytande som finns där hela tiden eftersom att bloggar, facebookmeddelanden, tweets och youtubeklipp påverkar folkopinionen. Makten om ordet har flyttats mer och mer från de stora mediebolagen och tidningarna till oss individer. Om en tidning rapporterar en nyhetsstory kan den byggas på, disikeras och diskuteras ner på detaljnivå, ofta mer frispråkigt och utan censur som på forumet flashback.info. Detta om något är ett nytt sätt för människor att inkluderas i politiken och samhällsbedatten. Men än en gång måste jag påpeka att det samtidigt kan bli problematiskt när ofta både upphovsmännen till inläggen och kommentarerna är från anonyma avsändare.

Självklart finns det problem med att sociala medier och internet blivit så centralt i våran kommunikation. I varje fall för dem som av olika anledningar står utanför  den digitala världen. Jag har en vän som inte är medlem på facebook och han använder sin dator och email ytterst sällan. Problemet för honom är att han får sällan reda på saker som sker i hans vänskapskrets. Ska det annordnas en födelsedagsfest för någon vän eller har någon vän i hans omgivning fått barn så är han alltid sist med att få reda på detta. Ibland glöms han till och med bort att bjudas in på tillställningar eftersom man nästan förutsätter att de flesta av ens vänner har facebook. I just hans fall är det självvalt att inte finnas med på facebook, men det finns samtidigt dem som ofrivilligt är utanför det digitala samhället och missar inte bara triviala saker som födelsedagsfester utan viktig samhällsinformation överhuvudtaget.

Att inte använda sig av internet kan göra dig exkluderad från samhället på många andra sätt, inte minst kan man förlora på det ekonomiskt. Ett exempel är de många pensionärer som tvingas betala stora summor pengar för att betala sina fakturor ”offline” på bankkontor. Samtidigt som många bankkontor till och med slutat erbjuda denna tjänst.

Jag har också läst och fascinerats av Mark Prenskys ”Digital Natives, Digital Immigrants”. En artikel som jag tycker är extremt, för att använda ett engelskt uttryck ”on point”. Jag kunde känna igen mig i många av de exempel han gav där eleven visar sig vara bättre på att använda digital teknik än sin lärare. Jag minns hur tråkiga våra datalektioner var när jag gick i både gymnasiet och högstadiet.  Detta just för att jag kunde redan allt det som mina lärare ville lära ut, och det mina lärare lärde oss som var nytt var ändå inget speciellt intressant då det inte hjälpte mig att använda datorn som verktyg. Och sanningen är att jag inte var så himla mycket mer datorkunnig än mina klasskamrater då.

Jag tror likt Prensky att man måste tänka om ordentligt hur man använder datorn i undervisningen idag. Traditionella läroplaner och pedagogiska metoder som är framtagna helt utan tanke på den teknik som finns kan inte vara effektiv för den nya e-generationen (digital natives) överhuvudtaget. Det finns så mycket jag fick lära mig i grundskolan och gymnasiet som jag glömde dagen efter mitt prov och aldrig mer kommer behöva veta. Om det är något jag faktiskt behöver veta så googlar jag upp det eller räknar ut det med min mobil på ett par sekunder. Varför fick vi aldrig lära oss göra effektiva och smarta sökningar i sökmotorer i skolan istället? Jag använder google varje dag och om det är något jag skulle ha nytta av så är det sådan kunskap! Givetvis tror jag man samtidigt måste lära att tänka källkritiskt samtidigt.

Även Prenskys idéer om att integrera spel i lärande finner jag jätteintressant. De flesta pedagogiska dataspel idag är riktade till småbarn för att lära sig språk eller räkna. Men det finns inget som säger att det inte skulle vara effektivt att göra kul spel som är riktade till gymnasieelever som studerar exempelvis filosofi!

Efter att ha läst Prenskys artikel läste jag även ”Papers Digital natives and ostrich tactics? The possible implications of labelling young people as digital experts” av Ellen Helsper. Hon säger i sin text;

”Researchers working with the term Digital Native have started to question this idea of expertise based on date of birth, as there is enough evidence that real life is a bit more complicated than Prensky proposes. Two arguments have been given against the use of the term Digital Native: (1) it puts young people on one heap and thereby glosses over quite severe inequalities within this generation (eg Facer and Furlong, 2001) and (2) there is enough evidence that young people are not completely comfortable with ICTs such as the internet because they are often unable to avoid or evaluate online risks (Hope Cheong, 2008; Livingstone, 2008).”

Jag tror till att börja med inte Prensky menar att bokstavligen talat alla födda efter 1981 är digital natives. Givetvis finns det många barn/tonåringar/unga vuxna som inte tillhör denna grupp som talar ”flytande ICT”. Men jag tror ändå (iallafall i Sverige) att de allra flesta som växer upp idag är/blir digital natives.  sÄven om det såklart alltid kommer finnas dem som inte behärskar tekniken mindre bra. Sedan kan man ju fråga sig om det är ens möjligt för en ”digital immigrant” som inte växt upp med tekniken någonsin kan bli en ”digital native”. Prensky hävdar ju att det inte är möjligt eftersom det handlar om rent fysiska skillnader i hur hjärnan har tränats och formats under unga år.

Ellen Helsper belyser också problemet med att om man får unga att tro att dem är bättre på digital teknik än sina äldre kamrater så kan det bli så att dem slutar fråga efter hjälp. Men faktum är att så har det ju alltid varit. Yngre människor är bättre på att till sig ny teknik och det finns empiriska studier som visar att ju yngre du är desto lättare och snabbare kan du t ex lära dig språk. Jag tror snarare man måste lägga vikten vid undervisning på metoder att utveckla sitt egna problemsökande. Som jag sa tidigare, att lära sig hitta trovärdig och korrekt information på internet tror jag är jätteviktigt.

Dessutom kan jag relatera till vad Abdulkader Habib, rektor vid Kista folkhögskola säger i sin intervju, att datorn är en viktig beståndsdel i invandrares inkludering i det svenska samhället och framförallt sina barns skolgång. Parallellt med inlärning av svenska språket tror jag datakunskap är jätteviktigt. En god idé är ju givetvis att kombinera dem, helt enkelt genom att lära invandrare svenska genom dataprogram och kanske rent av hjälpa dem sätta upp t ex egna facebookkonton. Där de kan interagera med varandra i svenskaklassen, andra på nätet och samtidigt förstå sig på sociala medier.

Jag tror och hoppas att inom de närmsta 10 åren så måste digital teknik in mer i klassrummen. För att anknyta till intervjun med Magnus Blixt så tror jag till och med att den måste vara central. Alla ska, och måste från grunden lära sig hantera digital teknik. Detta av många olika skäl. Framförallt så handlar ju utbildning om i grunden kunskap, och kunskapen hittar du på internet. Givetvis skall elever kunna använda sig av böcker men det allra viktigaste är att elever lär sig hitta information själva via nätet. Då måste man på ett pedagogiskt sätt lära ut hur man finner information och hur man skiljer på information och propaganda/reklam. Vikten av ett källkritiskt tänkande är av ytterligare vikt just när man använder internet .

Dessutom är digital teknik precis som Magnus Blixt säger ett utmärkt redskap för lärare att få sina elevers föräldrar att bli engagerade i sina barns skolgång. Tidigare var det ju nästan bara vid kvartsamtal som lärare hade kontakt med elevernas föräldrar. Med digital teknik kan lärare uppdatera reslutat, berätta vad som händer i klassen och redovisa elevernas frånvaro i realtid. Föräldrars engagemang tror jag är jätteviktigt i barn/ungdomars skolgång så att få t ex veckomail från läraren kan t ex vara en bra idé.

MODUL 1

I publiktionen ”Reconceptualizing the digital divide” av Warschauer problematiseras begreppet ”digital divide”, det som ofta översätts som den ”digitala klyftan” eller det ”digitala utanförskapet”. Han menar att man inte kan se på denna klyfta som svartvit och polariserad. Frågan om huruvida människor är digitalt inkluderade eller exkluderade är mer komplex än att bara titta på om de har tillgång till tekniken. Man måste nyansera begreppet och se på fler faktorer än tekniktillgången. Han ger exempel på små byar som erhållit datorer och genomgått stora upprustningar av teknik men som ändå inte lyckats få invånarna att utnyttja tekniken. Detta tar han upp för att driva sin tes om att det är viktigt att se tekniken långsiktigt och i ett större sammanhang. Bland annat måste man se på den mänskliga aspekten att om vi inte förstår eller vet varför vi ska använda tekniken så kommer vi inte göra det heller. Han menar att kunskap och information om fördelarna med den nya tekniken måste spridas på rätt sätt så att människor är villiga att ta till sig och lära sig. Att bara anskaffa sig tekniken räcker inte. Givetvis måste den teknik som erbjuds online också givetvis vara till personlig nytta för användarna.

Warschauer talar mycket och drar många paralleller mellan att vara läs och skrivkunnig och att kunna använda dator. Självklart hänger dem ihop, kan man inte läsa och skriva kan man inte utnyttja digital teknik speciellt effektivt. Men framförallt tar han upp analfabetismen eftersom även den, likt den digitala inkluderingen, inte kan ses som svartvit och bipolär utan måste förstås och sättas i social kontext. Även ekonomiska faktorer spelar in givetvis. När det gäller digital teknik så är en datasal i ett universitet inte mycket värt om man inte har råd att underhålla det med alla dess driftkostnader (el, mjukvara, internetuppkoppling, telefonlinor samt kringutrustning). Till viss del går det alltså att se det digitala utanförskapet ur ett klassperspektiv. Även om Warschauer också tar up många andra faktorer som spelar in huruvida man är digitalt inkluderad i samhället.

Jag finner Warschauers problematisering av begreppet ”digital divided” helt korrekt. Det finns givetvis fler faktorer än huruvida man har tillgång till en dator eller ej som spelar in om vi vill få fler människor digitalt inkluderade i samhället. Samtidigt måste man börja någonstans. Hem-PC subventionerna som tidigare regering införde för många år sen gav många familjer ekonomisk möjlighet att skaffa en dator för eget bruk, och samtidigt har våra politiker i Sverige varit (förhållandevis) duktiga på att bygga ut vår digitala infrastruktur. Detta tror jag har gynnat hela samhället. Ju fler som faktiskt kan och vill utnyttja datorer och internet desto bättre. Men jag känner dock inte till alla (statliga) satsningar som gjorts och görs för att utbilda och intergrera folk inom IT och vilka satsningar som gjorts för att göra våra nya digitala uppkopplingar värdefulla för alla grupper av människor.

I Olle Findahls text ”Who are excluded and why? A study of the non-users of the internet” så talas det främst om den största vanligaste gruppen som inte är inkluderade i eSamhället, framförallt i Sverige, denna grup är pensionärerna. Även om man som Warschauer säger, bör se på den ”digitala klyftan” mer nyanserat än vad man gör idag, så är denna grupp utanför eSamhället. Men i denna artikel tittar Findahl mer på varför denna grupp aktivt valt att ställa sig utanför eSamhället då datorer i Sverige både är billigt och lättillgängligt. Findahl finner samband mellan ett icke användande av internet sociala faktorer som  låga inkomster och låg utbildning men samtidigt är denna grupp är inte helt isolerad från internet, ofta har man tillgång till det om man verkligen vill. Denna grupp har alltså gjort ett aktivt val (så tillvida det inte är pga fysiska handikapp) att välja bort internet. Findahl går på djupet och ser att de flesta som är icke-användare säger att det beror på att dem helt enkelt inte är intresserade av vad som erbjuds på internet. De säger också att de samtidigt känner sig osäkra på hur man använder den nya teknologin. Citatet ”jag behöver inte internet” är vanligt bland de Svenska icke-användarna men bakom detta uttalande gömmer sig ofta okunskap om vad internet har för möjligheter. Svenskars icke-användning är alltså sällan en fråga om ekonomi. Detta kan sättas i proportion till när utländska icke-användare (från länder med lägre ekonomisk standard) svarar på frågan om varför de inte använder internet där många fler anger att det är för dyrt för dem. Dock spelar kulturella faktorer in i detta sammanhang också. Samtidigt visar undersökningar att även om många svenska icke-användare idag inte använder internet så är dem villiga att göra detta om det var enklare att förstå och om de såg vad dem personligen hade att vinna på att utnyttja internet.

Sverige har idag en god spridning av internet om man jämför med andra länder. Olle Findahl har sammanställt en rapport om ”Svenskarna och Internet 2010” som tydligt visar hur vi i Sverige i jämförelse är duktiga på att utnyttja internet, även bland dem äldre. De flesta yngre använder internet mer eller mindre idag men det är bland dem äldre som Sverige särskiljer sig från andra länder. Sydkorea är känt för att integrera datorer väldigt tidigt i skolan och därför har dem också idag de allra yngsta internetanvändarna. Dessutom har de asiatiska länderna ett försprång när det kommer till att använda internet i mobilen, men Findahl tror att även här att vi snart kommer ikapp med de nya prissättningarna och nya mobilerna som börjat komma ut på marknaden idag.

I Samma rapport visar Findahl att e-handeln har allt sedan år 2000 ökat kraftigt men stagnerat lite under de senaste åren. Även här är det vanligast att det är det är de yngre som står för den mesta av handeln online. Men generellt sett så handlar vi svenskar mycket på nätet, 68% procent av svenska befolkningen har någon gång handlat online. Rapporten visar också att det är mestadels män och människor mellan 16-45 som känner sig delaktiga i det nya IT-samhället och som också är intresserade av att testa nya tekniska apparater.

Det glädjer mig att Sverige ligger så pass i framkant som vi gör. Jag tror samtidigt inte att det är så att det ligger i vår natur att vara ”early adoptors” i Sverige mer än något annat land. Men jag tror att genom en god IT-politik har våra politiker skapat incitament för oss att utvecklas och integrerats i IT-samhället. Jag vet att många myndigheter (relativt) tidigt byggde hemsidor och onlinetjänster, även om jag som personligen tycker vissa tjänster dröjt lite väl länge. Som nämnts tidigare tror jag att det var Hem-PC subventionerna och den tidiga utbyggnaden av vår internetinfrastruktur  som ligger till grund för det försprång vi har idag. Även det faktum att det finns många IT-gymnasium och skolor där datorn har en central roll är bra för den fortsätta utvecklingen. Tekniktillgång är bra, men samtidigt får vi inte som Warschauer sa i sin artikel, glömma bort att försöka se till att de tjänster som finns också gör oss någon nytta.